Sedan en tid tillbaka har Diablo-communityns blickar riktats mot den oväntat utannonserade betan av Reaper of Souls. För första gången i historien har Blizzard bjudit in community-medlemmar till en beta som ursprungligen är avsedd för deras släkt och vänner.

Den största skillnaden från tidigare betor är att den här betan ger oss tillgång till innehållet i hela expansionen; alltså hela den femte akten förutom slutfighten mot slutbossen Malthael (vars mekanik redan nu kan studeras då han emellanåt dyker upp som slutboss i Nephalem Rifts).

Diverse hemsidor har på klassisk väg rapporterat från betan genom artiklar, screenshots och streaming. Jag har istället valt att skildra min resa genom en liverapportering i punktform, med fokus på mina intryck och iakttagelser snarare än fakta kring ett spel under ständig förändring.

Följande händelseförlopp utspelar sig under en sextimmarsperiod där min lvl 60 Barbarian tar sig igenom Akt 5 i syfte att utforska storyn och nå lvl 70.

Rapport #1:

• Jag loggar in i spelet och kopierar över mina karaktärer från Diablo 3.
• Någon i general-chatten skriver att Witch Doctors kan transmogrifiera mojos så att de ser ut som sköldar.
• En kort tutorial (uppläst av Tyrael) introducerar spelläget Adventure Mode.
• Jag startar en Crusader för att prova på Adventure Mode.
• Hans framåtlutande hållning påminner om Paladinen i Diablo 2.
• Några monster in i första Bountyn når jag lvl 2. När du levlar (dingar) så skapas en holy nova som dödar allt runt omkring dig.
• Nya fonts på droppade föremål.
• Istället för text kan man välja att droppade föremål presenteras med en ikon, som på konsol.

Efter några minuter bestämmer jag mig för att byta plan. Jag bestämmer mig för att spela igenom Akt 5 med min Barbarian istället. Målet är att gå igenom hela storyn och utforska allt som går. I min grundliga genomspelning ingår bland annat att lyssna på alla dialoger. Jag hoppas kunna bilda mig en uppfattning om vilken strategi jag ska ta för att förbereda mig bäst möjligt inför releasen.

Rapport #2:

• Min Barbar loggar in och startar på samma ställe som visats på BlizzCon.
• Jag väljer svårighetsgraden Master. 
• Första uppgraderingen (en amulet) hittas fem minuter in i kampanjen.
• Istället för ”+5454 damage” presenteras förändringarna i tooltips via procentsatser.
• Mitt första dödsfall kommer på första elit-packet jag möter.
• Andra dödsfallet på samma elitpack när jag väljer att spawna vid liket.
• Tredje dödsfallet ytterligare någon sekund senare på samma pack.
• Ett gem av marquise-kvalitet droppar 5 minuter in i kampanjen.
• Ytterligare ett dödsfall. Spelet känns svårt. Jag funderar på att byta ner mig i svårighetsgrad.
• Skön stämning i General-chatten. Alla är uppspelta och delar med sig av sina intryck. Entusiasmen påminner om den i WoW-betan.
• Health regen är borta i form av life-steal. Helt annorlunda spelstil. Jag speccar om min barbarian mot vitality och armor.
• Inser att Tyrael är otäckt lik ”Link the sink” från Prison Break.

Rapport #3:

• Min Immortal King chest ersätts av en drop i den första sidogrottan på lvl 61.
• Nya sjuka enviroment-fällor tar livet av mig.
• Första Treasure Goblin droppar 1 Marquise av varje.
• Jag inser att gems i Diablo 3 inte är värda att spara på.
• Ding, lvl 62 efter en dryg timmes speltid.
• Små sidogrottor (hus i den gotiska staden) bjuder in till event som för handlingen framåt. I like it!
• Ding lvl 63. Jag levlar fort. Misstänker att XP:n är uppskruvad i betan.
• Barbarians nya skill (Avalanche) känns mäktig. Undrar hur den funkar tillsammans med Earthquake och WotB?

Rapport #4:

• Stöter på en viss Captain Haile. Känner igen hans irriterande dialekt från nånstans. Förmodligen från katapulterna i Act 3.
• Enorma kartor vart man än går. Önskar de var mindre då jag hela tiden vill se nästa område.
• Dör för säkert 20:e gången. Måste byta svårighetsgrad men orkar inte. Det är för kul trots att det emellanåt känns som pre-patch Act 2.
• Provar på Transmorrgrification. Kul funktion. Nu känner jag mig unik igen.
• Ser ut som en end-game barbarian trots att jag bara är i början av mitt äventyr.
• Ding, lvl 64. Här går det undan.

Rapport #5:

• Lvl 64 innebär nya skills. Jag får en passiv skill som ökar på synergin mellan just Earthquake och Avalanche. Precis vad jag letat efter!
• Hittar upgrade till mitt IK-bälte men vågar inte överge det. Vill behålla 3% damage to life.
• Inbillar jag mig att jag börjar få ont i halsen. Funderar på att skippa gymmet och lira lite RoS istället.
• Folk i chatten länkar föremål de hittat. Jag klickar då och då för att bilda mig en uppfattning om vad som komma skall.
• En wizard i chatten pustar ut och säger att han äntligen hittat en fungerande build efter sin numera icke fungerande CM-wiz. Länge leve freeze-wizard!

Rapport #6:

• Springer på Horadrim-snubben från RoS Cinematic-filmen.
• The Survivors Enclave, staden som man utgår ifrån (än så länge?) påminner till en viss del om den kyrkogårdsinspirerade Battleground:et i World of Warcraft.
• En dialog med en av karaktärerna i staden är på temat Deckard Cain. Min karkatär svarar: ”He deserved a better death”. Jag instämmer. Kanske var det en självironisk pik från utvecklarna?
• En av NPC:erna i stan ser ut att ha på sig något som påminner om ett Druid-huvud.
• Sådär. Min Enchater är räddad. Då ska vi se vad hon kan koka ihop.
• Smeden Haedrig har fått en grouip/hangaround av det manliga könet.

Rapport #7:

• Byter svårighetsgrad från Master (4/5) till Expert (3/5).
• Hittar min första Imperial Gem. Snäppet vassare än Marquise.
• Känns ovant att plocka upp blåa föremål för att kunna enchanta.
• Känns ännu mer ovant att leta efter vita förmål i samma avseende.
• Dingar lvl 65 och låser upp nya Avalanche-runor.
• Hittar föremål som ger extra damage till vissa skills. Funderar på att spendera mina paragon Points på reducerade cooldowns samt stoppa en reduce cooldown gem i hjälmen. Det vore najs med Earthquake och Avalanche på så kort CD som möjligt.
• Blev just dödad och kissad på av en jättehund.
• Jag älskar sido-grottorna i staden. Känns som att man aldrig vet vad man får. Tätt utspridda små mini-events. Påminner om Baldurs Gate.

Rapport #8:

• Dingar lvl 66 och konstaterar att min Barbarian har 175 000 i liv.
• Dödar min första boss, Urzael, som bjöd på välgenomtänkt boss-mekanik med dynamisk musik. Skitkul. Men var är min garanterade legendary? Skulle man inte få det vid första boss-killen?
• Westmarch är ”räddat”. Moving on till nästa område…

Rapport #9:

• Äntrar ett nytt område och det första jag hittar är en gul lie som ersätter min Skorn.
• Området i sig påminner om öknen i Diablo 2 där man ska hitta rätt grotta med hjälp av symbol.
• Dingar lvl 67 och jakten på ”Wind”-grottan fortsätter.
• Övriga grottor är ”Fire”, ”Water”, ”Earth” osv.
• Hinner knappt rensa den stora kartan innan jag dingar lvl 68.
• Min Barbarian har nu närmare 228 000 i liv.

Rapport #10:

• Inser att det kostar 5 000 000 att ta bort en marquise från en socket. Vet ej om så var fallet innan RoS eftersom jag aldrig hann skaffa gems av den kvalitén.
• Dingar lvl 69 när jag kommer till Adria. Ännu en gång smart spelmekanik som påminner om ”The Larder” i Act 3. Klarar första fasen. Andra fasen tar död på mig 3 gånger innan jag lär mig mekaniken och besegrar henne.
• Tänker för mig själv att ”här kommer många att slita sitt hår om Blizzard inte nerfar henne”.
• Fortfarande ingen garanterad legendary efter bossen.
• Kommer till Pandemonium. Reagerar på hur otroligt välgjort och detaljerat det är. Klipporna påminner verkligen om Diablo 2.
• Nu blir det svårt på riktigt. Särskilt elit-packs.
• Efter ett tag sänker jag svårighetsgraden ytterligare.

Rapport #11:

• Jag märker att vissa quests är buggade. T.ex Covertus Shens uppdrag.
• Undrar om det beror på att hans uppdrag har något med slutbossen att göra?
• Ding lvl 70! XP-mätaren byts ut till Paragon Xp. Tog mig ca 5 timmar att gå från 60-70.
• 1 minut efter lvl 70 droppade mitt första legendariska set-föremål, en ”Oxen Helm”.
• Jag dödar ett monster som bär en portal på huvudet. När monstret dör går jag in i portalen där det finns en dungeon.
• Där inne hittar jag ett episkt uppdrag som resulterar i en kill-streak på 185 monster.
• Slutet börjar närma sig. Vi står på en enorm murbräcka och och knackar på dörren till Pandemonium Fortress.
• Grafik-kraven verkar inte ha ändrats då jag har samma inställningar som tidigare med samma FPS.

Efter ytterligare speltid inser jag att maroriteten av miljöerna i den femte akten, åtminstone på min dator, kräver lite mer än D3 vanilla. Min FPS i D3 brukade ligga på stadiga 60 FPS, förutom i vattenkanalerna under Caldeum, där den kändes något laggigare och droppade till 45-50. Samma sak gäller i RoS. Vissa miljöer är klockrena och går i 60 FPS. Andra (tyvärr de flesta) belastar min dator till den grad att den droppar till 45-50 FPS.

Rapport #12:

• Pandemonium Fortress. Här finns t.ex exakt likadana portaler som i Arcane Sanctuary.
• Jag är beredd att gå så pass långt som att säga att hela området är uppbyggt på samma sätt som Arcane Sanctuary, fast inte lika trångt.
• Jag springer på Halbu och Jamella. Var det inte dom som stod i Pandemonium Fortress i Diablo 2?
• Stråkarna tätnar. Lore-böcker som förklarar den avslutande handlingen droppar allt tätare.
• Snipp snapp snut, så var sagan slut. Äventyret avslutades på en bro på väg till Malthael.
• Att spela igenom den femte akten av Reaper of Souls på ett grundligt sätt förväntas ta ungefär 6-7 timmar.

Dagen därpå bestämmer jag mig för att ge den nya klassen, Crusader en chans. Tanken är att slippa levla upp honom via kampanj-läget utan enbart fokusera på Adventure Mode. Sagt och gjort skrider jag till verket och startar min karaktär.

Rapport #13:

• Ger på mig Crusadern i syfte att se hur det går att levla en nystartad gubbe i Adventure Mode. Efter 4h speltid är han uppe i lvl 34.
• Efter otaliga bounties och Nephalem Rifts inser jag att det är det här som är framtiden för Diablo 3. Extrem monsterdensitet på vissa ställen. Och sjuka monstercombos. Vädret växlar och allt känns ”nytt”. Fields of misery känns emellanåt som Pandemonium Fortess pga vädereffekterna.
• Som belöning för ovanstående får man ibland XP-scrolls som håller i 5 minuter.
• Crusadern känns bra och inger en sjysst tank-känsla. Många skills bygger på att man ska stå mitt i smeten.
• Undrar hur detta funkar i gruppspel?
• Hammerdin är tillbaka. Typiskt att jag aldrig tyckte om att spela just Hammerdin i Diablo 2. Jag ger det ett försök men tycker att spelstilen känns allt för passiv. Ställa sig i mitten, slå på alla tank-skills och börja veva. Visserligen kul i Nephalem Rifts då det kommer hundratals fiender från alla håll och kanter.
• Har hittills bara spelat bounties och Nelphalem Rifts i Act 1.
• Tänker allt mer på hur jag kan använda information från betan för att förbereda mig inför release.

Efter att ha satt tänderna i RoS känns det extra skönt att ha levlat upp samtliga klasser i Diablo 3 till level 60. Den här betan kan bli viktig i ett syfte, nämligen att avgöra vilken klass man vill spela i samband med releasen. Om man redan nu kan göra en djupdykning i storyn behöver man inte göra det under releasenatten utan kan fokusera på att nå lvl 70 snabbast möjligt.

En annan insikt som infann sig är guld är en valuta värd att investera i. Samtliga föremål, gems och craftingmaterial käns onödiga att spara, åtminstone den beta vi spelar. Guld är den enda valuta som på något sätt kommer att behövas i expansionen. Och i och med auktionshuset kan vi redan idag bunkra på oss stora mängder guld för att kunna crafta, transmogrifiera eller enchata obehindrat vid release. Den som vill spela ekonomisk ”self-found” bör undvika att dopa sin guldplånbok innan release.